JAPANESE CHIN
Rasen är en underbar sällskapshund med lite kattlikt beteende. Den vill gärna sitta högt och vissa ”chins” tvättar sig som en katt i ansiktet med frambenen. Japanese chin älskar att vara med familjen i allt vad dom företar sig och passar inte där den måste lämnas ensam längre stunder. Den är raspräglad och är lycklig om den får umgås med sin egen ras med sitt speciella beteende. Japanese chin är inte en skällig ras.
Den silkiga pälsen kräver inte så mycket pälsvård. Det räcker att kamma igenom pälsen en gång i veckan. Se upp med håret bakom öronen som kan tova sig. I FCI är två färgkombinationer godkända: vit/svart och vit/röd.
Japanese chin är en av de många kortnosiga raser som har sitt ursprung i Asien. Rasen omnämns först under 700-talet, då i Korea. Man tror också att de ägdes av kejsarfamiljerna i Kina och Japan.
Enligt den japanska legenden uppkom japanesen genom en kärleksförbindelse mellan ett lejon och en silkesapa. Från lejonet ärvde den sin kungliga värdighet och från silkes-apan har den fått sin livliga, sorglösa natur och sin kärlek till solen.
År 1613 förde den brittiske kaptenen Searl med sig en japanesen chin till England och år 1853 tog den amerikanske kommendören Perry med sig flera chin till USA och gav två i present till Storbritanniens drottning Victoria.
I Storbritannien var japanese chin en av kungahusets favoritraser. Den danskfödda engelska drottning Alexandra lär ha ägt 26 japaneser – båda svart-vita och röd-vita. Rasen fanns tidigt representerad på utställningar i Storbritannien. Japanese Chin har till utseendet förändrats förbluffande lite sedan den
först kom till Europa.
I Skandinavien har denna lilla mysiga hundras överraskande nog aldrig tillhört de populäraste dvärghundsraserna. Som mest har det registrerats kring 100 valpar per år.
För mer information besök rasklubbens
- Facebook: Japanese Chin Societeten
- http://www.japanesechin.se